Barn med DAMP I vår lärargärning, både som kandidater och som utbildade lärare, stöter vi ibland på barn som inte riktigt är som andra barn. Det finns en kategori av barn som kräver mer stöd och uppmuntran än andra jämnåriga kamrater, och det är barn med DAMP. Vad är då DAMP? Förkortningen står för "Dysfunktion i fråga om Aktivitetskontroll, Motorikkontroll och Perception". Tidigare kallades detta handikapp MBD, "Minimal Brain Dysfunction", minimal störning i hjärnfunktionen. Anledningen till namnbytet är att tekniken har gått framåt och nya rön har förändrat läkarnas bild av detta relativt vanliga handikapp. Vi kan betänka att det var först under 1960-talet som beteckningen MBD lanserades, och i Nordisk Lärobok i Pediatrik nämns MBD för första gången så sent som i 1978 års upplaga. Man vet att anlagen till DAMP är biologiskt betingade störningar i hjärnans funktion, men att det är få av de som bär med sig anlagen, som verkligen drabbas av DAMP. Av de som drabbas är fyra av fem pojkar. Anledningen tros vara att pojkars kromosomuppsättning gör dem känsligare som foster, för det är vanligtvis redan i fosterstadiet, eller i ovanliga fall vid förlossningen, som de skador som sedermera leder till DAMP uppstår. DAMP är ingen beteckning på en specifik skada, utan det är en benämning på en hel rad olika skador som tar sig olika uttryck för den handikappade, därför är det svårt att ge diagnosen DAMP till ett barn. Normalt sett brukar man säga att barnet skall ha störningar i minst tre av följande funktionsområden; motorik, inlärning, gestaltning, och beteende, för att få diagnosen DAMP. I praktiken innebär detta att om barnet endast har betéenderubbningar så är det inte fråga om DAMP, men om det dessutom har störningar i både motoriken och i exempelvis inlärningsförmågan så är barnet handikappat av DAMP. De motoriska störningarna kan gälla både grov- och finmotoriken. Barnet kan ha svårt för att springa, gå, hoppa och vara med i lekar som inbegriper liknande moment. Det smidiga rörelsemönster som barn brukar ha, saknas helt hos ett barn med DAMP som har motoriska störningar. Är finmotoriken skadad har barnet svårt för att exempelvis lägga pussel, eller skriva skrivstil. De perceptoriska störningarna påverkar barnets förmåga att ta till sig intryck från omgivningen genom sina fem sinnen. Även om barnet kanske inte har något fel på sinnesuppfattningen, kan det inte samordna dessa intryck till en helhet. Synfel kan vara dålig syn, men det går att korrigera med glasögon. Andra synfel gör att barnet skriver siffror upp och ner, det har ingen avståndsbedömning och har svårt att avgöra föremåls läge i rummet. Störningar i hörseln gör att barnet kan ha svårt att följa med vad som händer under en lektion, om det finns andra ljud i klassrummet som stör. Lärarens röst försvinner i det brus som bakgrundsljuden orsakar, eftersom barnet inte kan koncentrera sig på flera ljud samtidigt. Lukter som vi knappt uppfattar kan orsaka kaos i hjärnan för ett barn med DAMP, liksom smaker kan orsaka enormt obehag. Detta beror på att dessa barn ofta har ett bättre utvecklat lukt- och smaksinne än andra jämnåriga. Detta gäller även känseln, vilket gör att barnet kan överreagera om någon tar i det. Likaså kan tidsuppfattningen vara störd. De skiljer inte på timmar och minuter i tid, vilket kan göra stressade föräldrar oerhört frustrerade. De kan ha svårt att skilja på höger och vänster, liksom att begränsa sina kroppsrörelser i förhållande till att styrkan växer med åldern. Detta kan ge kamrater och husdjur en mer hårdhänt behandling än vad barnets egentliga avsikt var. Inlärningssvårigheter märks sällan före det att barnet börjar skolan, och det har ett visst samband med perceptionsstörningarna. Barnet har svårt att lära sig att skriva och läsa. Barnet kan förstå enskilda bokstäver, men förstår inte varför de bildar olika ljud och ord. Koncentrationssvårigheter gör att barnet har svårt att sitta stilla en längre tid och utföra monotona arbetsuppgifter. Detta i kombination med dåligt närminne gör att barnets möjlighet att ta till sig informationen från en lektionstimme är starkt begränsad. Betéenderubbningar är i hög grad beroende av barnets ålder. Det är först när barnet inser själv att det är annorlunda som de träder i kraft. I vissa fall står de dock i proportion till den skada barnet har på hjärnan. Hyperaktivitet är nog den rubbning som är svårast för omgivningen att acceptera. Barnet vill springa omkring hela iden och rycka och slita i allt det ser, oavsett om det tillhör någon jämnårig. Får det inte som det vill kan det drabbas av våldsamma utbrott, vilket gör att dessa barn lätt får en stämpel som aggressiva. Det gäller dock inte alla barn med DAMP. En del kan vara så lugna och passiva till sin omgivning att även det blir ett handikapp. Slutligen tillstöter ofta talstörningar. Dessa barn har kan vara sena i sin talutveckling. Detta leder till osammanhängande tal och uttalsfel. De har svårt att välja rätt ord, och att välja rätt röststyrka, vilket gör att det skriker istället för att prata. Att avgöra om ett barn har DAMP, kan vara svårt, eftersom detta är ett handikapp som inte syns på utsidan. Även erfarna läkare misslyckas ibland med att diagnosticera skadan, eftersom de inte alltid söker efter dolda handikapp. Det kan ibland även bero på kunskapsbrist, rädsla för att peka ut ett speciellt barn som kanske inte har DAMP, eller brist på normal uppmärksamhet som gör att vissa barn med DAMP slinker igenom alla kontroller innan de börjar skolan. Läkaren diagnosticerar DAMP, men det är först efter samråd med ett tvärvetenskapligt team bestående av psykolog, arbetsterapeut, sjukgymnast och vid behov även logoped. En förälder som haft fler barn tidigare kan dock ofta se på ett mycket tidigt stadium att barnet inte riktigt följer den normala utvecklingen. Man skulle kunna tro att barn med DAMP är sena i utvecklingen, men så är det inte alltid. Ibland kan de gå eller prata mycket tidigare än sina jämnåriga kamrater, men de följer inte normen, utan faller utanför i någonting annat. Det är först vid 5 1/2 års kontrollen som barnet är så pass utvecklat så att man har möjligheten att diagnosticera DAMP. Många barn följer dock inte den standardiserade utvecklingskurvan för utveckling, utan att ha någon form av handikapp. Bland det viktigaste som vi blivande lärare måste tänka på, är att inte knäcka självförtroendet på ett barn med DAMP. De är mycket känsligare än jämnåriga barn, speciellt efter nio års ålder som kan betraktas som en krisperiod i barnets liv när det verkligen inser att det inte är som jämnåriga barn. Knäcks självförtroendet i unga år, är det svårt att bygga upp det på nytt. Det är av största vikt att vuxna människor i barnets närmiljö verkligen uppmuntrar de saker som barnet är bra på, och inte bara pekar ut allt det är dåligt på att göra. Barn med DAMP har trots allt ett skyddsnät i samhället, även om det är fullt av hål. Redan på daghemmen kan det räcka med en kort undervisning av personalen om vad det innebär att ha DAMP. Miljön är viktig för dessa barn. De behöver fasta rutiner och en miljö som inte är stökig och överlastad med intryck, något som även andra barn ofta mår bra av. Ofta räcker dessa insatser, men i extrema fall kan samhället sätta in en assistent som hjälper barnet om dagarna. Samhällets intentioner är att barnet skall integreras i samhället och lära sig att klara sig själv, trots sitt handikapp. Om det trots allt inte går, finns det i alla fall i Stockholm en specialskola för dessa barn på DAMP- center på S:t Örjans specialenhet. Där finns 15 platser, uppdelade i tre grupper med fem elever i varje grupp. 15 platser kan tyckas litet för en stad som Stockholm, men dessa är till för de barn som har de största svårigheterna. Man kan säga att 7-8% av alla barn har DAMP i någon form, och 1% har svår DAMP som kräver extra insatser av samhället. Detta innebär drygt 500 elever i hela Stockholm. Att det endast är 15 elever som går i specialskola, är ett bevis på att integreringen av dessa barn i samhället går relativt bra, men behovet är större. Det finns få undersökningar om vad som händer dessa barn i vuxen ålder, men man har den uppfattningen att en tredjedel av de som har svår DAMP klarar sig utmärkt i livet, en tredjedel lär sig när, och var, de kan komma i en situation där deras handikapp verkligen blir ett handikapp. Det räcker med att de undviker dessa situationer för att de skall klara sig bra. Som jämförelse kan man säga att en dyslektiker bara är handikappad i en miljö där alla läser. Endast för en tredjedel blir handikappet ett livslångt problem, men med insatser från samhället kan även dessa leva ett drägligt liv. Det beror främst på reaktionerna från samhället runt människor med DAMP, om de skall bli lidande av sitt handikapp. Om vi som lärare, lär oss orsakerna till barnens betéende, och accepterar det, likväl som vi som vuxna människor kan acceptera andra vuxna människor med DAMP och deras betéende, kommer framtiden att visa att DAMP kanske inte längre behöver vara ett handikapp. Av Ingemar Wiklund efter intervju med Ingrid Ödmark S:t Örjans specialenhet för DAMP Litteratur: Sofias egen bok, av Märta Tikkanen, MBD-barn - finns dom? av Ingrid Rydefalk och Max Frisk